Om att inseminera en sugga

Cissi Klasson

av Cissi Klasson

Några av er har säkert sett programmet Köttets lustar där Henrik Schyffert i avsnitt 2 besökte en grisgård. Förutom att SVT missar att belysa den glädje som finns i branschen, så ifrågasätter man varför vi inseminerar suggor istället för att låta galten betäcka. Jag tänkte därför, i egenskap av grisbloggande svinpiga, dela med mig av min syn på insemination och berätta vad det är som sker. Vi tar det ett steg i taget. Häng med!

Grupphållningen av djur är en av nycklarna till att vi kan hålla nere smittorisk, antibiotikaanvändning och antalet sjuka djur.

Som jag beskrivit i ett tidigare inlägg från i våras, Sätt suggan i centrum – det är hon som presterar så hålls suggorna i grupper av smittskyddsskäl. Grupphållningen av djur är en av nycklarna till att vi kan hålla nere smittorisk, antibiotikaanvändning och antalet sjuka djur. Grisar är väldigt noga med sin rangordning och grupphållningen leder till att de, precis som i vilt tillstånd, håller mer sams och inte gör upp om ordningen vid varje avvänjning. Alltså enbart positiva aspekter. Det ökar också hormonpåslaget vid just avvänjning. Detta innebär att alla suggor brunstar samtidigt, något som är positivt för suggan vid nästa tillfälle hon kommer in i grisningsavdelningen och får lika lång ditid som de andra suggorna. Suggor som får för lång ditid riskerar att mjölka av sitt hull och det är inte djurskydd om hon blir mager på grund av för lång ditid som beror på att hon grisar långt innan de andra suggorna i gruppen.

1.Det är alltså en stor fördel att suggorna hålls i grupp både för smittskydd och för sugghälsan och därmed smågrisöverlevnaden i BB senare.

Efter avvänjning brunstar suggan efter några dagar, på människospråk kallas det ägglossning och innebär att vara befruktningsbar. Hos en sugga visar sig brunsten väldigt tydligt genom att hon visar så kallad ståreflex. En brunstig sugga ställer sig vid lukten av galt stilla, hennes öron pekar ofta rakt upp och när man trycker på ryggen så står hon kvar. Ståreflexen är tecknet på att ägglossningen är på gång och att suggan vill reproducera sig. Har suggan inte instinkten i att befruktas och reproducera sig kan det bero på dålig kondition, ranglåghet eller någon annan störning som gör att ägglossningen inte kommit igång helt. Den biologiska klockan hos djur är instinktivt styrd och deras instinkt att reproducera sig är lika naturlig som att en blomma växer och fröar av sig.

2.Det ligger i suggans instinkt att reproducera sig och det naturliga är att det sker under en vecka.

Det dröjer ungefär 4-5 dagar efter avvänjning tills första ståreflex och då är det ett litet fönster på 48 h som vi har att träffa för att sperman ska hinna till äggen innan de kasserats. En eller flera galtar, skulle ha svårt att klara den uppgiften när en hel grupp på upp till 50 suggor brunstar samtidigt. Även om vi skulle hålla en galt per sugga så är skaderisken för suggan betydligt högre när en galt betäcker henne än när en människa inseminerar henne. Även vildsvinssuggor får mängder med rivsår på ryggen och vissa fläker sina bakben när galten försöker hoppa upp. Risken för smittor i och med galtbetäckning är också betydligt högre och omlöpsrisken, är högre med galtbetäckning eftersom det är betydligt större risk att galten har en dålig dag. En febertopp eller förkylning kan försämra kvaliteten på spermierna enormt.

3.Galten kan sprida smitta och rider dessutom sönder suggornas ryggar

Genom att använda insemination minskas smittspridningen eftersom den sperman är kontrollerad och de flesta doserna består av flera olika galtar vilket innebär att en dålig dag för en av de galtarna som ingår i dosen inte påverkar suggan eftersom en annan galts sperma förhoppningsvis är vitalare just den dagen. Den kontrollerade galtsperman är alltså mer hälsosam för suggan och minskar risken för omlöp som riskerar att suggan, enligt grupphållningen hamnar mellan två grupper och då får sämre förutsättningar att klara nästa uppgift, grisningen, bra. Vid insemination är det viktigt att stimulera suggan som om man vore en galt, utom den aggressiva delen då såklart. Det är endast med rätt stimulans som suggan kan bli dräktig. Av den anledningen sitter man på suggan för att få lite extra tyngd, dock ingenting till skillnad mot galtens ibland 300-kilos-kropp. Vi trycker inte in sperman i henne utan hennes muskler i slida och livmoder ”suger” in det själv.

4.Inseminering ger högre djurvälfärd, smittskydd och möjlighet att hålla antibiotikaanvändningen nere eftersom avdelningarna alltid töms och tvättas.

Jag hoppas såklart att ni som läser fått lite bättre fakta i ämnet och förhoppningsvis läser också Public Service detta och tar sitt förnuft till fånga och inte fortsätter att slänga ur sig åsikter som att insemination är något dåligt till förmån för den mer osäkra och riskfyllda betäckningen med galtar som river sönder suggornas ryggar. En helt annan fråga för SVT att ta tag i är hur opartiskt det är när man klipper in olika frågeställningar till olika medverkande i programmet för att gynna en gren och dessutom arbetar aktivt med musiken för att förtydliga sina egna ståndpunkter.

/

Cissi