För ett par veckor sedan fick jag chansen att diskutera frågan om matens ursprung med några av Sveriges främsta kockar. På deras restauranger är det numera självklart att gästerna får reda på varifrån råvarorna kommer. I menyerna står det inte bara att köttet är svenskt, utan också vad gården heter där grisarna har vuxit upp. Karin Fransson, restaurangchef på Hotell Borgholm, sa att det idag är flera av hennes gäster som frågar var maten kommer ifrån jämfört med för bara några år sedan. Hon är stolt över att lammet, hennes berömda gurksoppa. Och flera av de andra rätterna i menyn är lagade av lokalt producerade råvaror. Också berättade hon att hon även känner en större respekt, en större kärlek, till råvarorna när de kommer ifrån trakten.
I menyerna står det inte bara att köttet är svenskt, utan också vad gården heter där grisarna har vuxit upp.
I samma vecka läser jag en artikel i Svenska Dagbladet som handlar om att drygt hälften av den kyckling som serveras i skolor och andra offentliga storkök i Sverige är importerad från andra sidan av jordklotet. Jag tror att eleverna i skolan vill veta var maten kommer ifrån, precis som alla andra restauranggäster. Jag tänker på Karin Fransson och är även övertygad om att duktiga kockar i svenska skolkök skulle få en annan känsla för råvarorna om de kommer nära ifrån.
Jag tycker att det är dags att storkökskockarna ska få känna stolthet över råvarornas ursprung och kunna skriva ut det i veckomatsedlarna. Och inte bara för kökspersonalens och gästernas skull, utan även för djurens. På något sätt känns som en självklarhet att de offentliga storköken först och främst ska servera kött från nöt, gris och kyckling som fötts upp enligt de stränga regler för djuromsorg som finns i det här landet.
