Mjölkavkastningen har ökat rejält per ko tack vare bättre utfodring, skötsel och avelsarbete. Mjölkkoantalet har därmed kunnat minska från 1,5 milj år 1950 till knappt 350 000 år 2010, trots att befolkningen ökat. För att täcka efterfrågan på nötkött och landskapsskötsel har i stället antalet dikor stadigt ökat. Diko är en ko som föder en kalv och ger di till den under ca 6 mån. varefter den avvänjs och föds upp vidare.
Många raser
De ca 350 000 mjölkkorna är huvudsakligen Svensk Holstein (tidigare SLB, Svensk Låglandsboskap) eller SRB (Svensk röd och vit boskap) i ungefär lika stor mängd. Av dikorna är ca 20 000 avelsdjur av de olika köttraserna Charolais, Hereford, Simmental, Highland Cattle, Limousin, Aberdeen Angus och Blond d`Aquitaine, Ett mindre antal finns av Dexter, Galloway, Chianina och Pietmontese. Resten av de knappt 200 000 dikorna är korsningar där man kombinerat bra egenskaper från olika raser. I avelsarbetet eftersträvas såväl hög tillväxt och bra slaktkroppsegenskaper som lätta kalvningar, bra modersegenskaper och lugna, funktionella djur.
Rasen Belgisk blå accepteras inte i Sverige av branschen då de har svårt att kalva och sämre livsfunktioner.
Idag svarar köttraserna (korsningar och renrasiga) för ca 35 % av den totala nötköttsproduktionen. Mjölkkorna svarar för ca 25 % och resten kommer från ungnöt från mjölkproduktionen. Nötkött från mjölkkor går i huvudsak till köttfärs (som svarar för ca 30% av allt nötkött som konsumeras i Sverige). När det handlar om ätkvalitet har rasen inte så stor betydelse. Det är viktigare att djuren är slaktmogna (rätt vikt, muskel - och fettansättning) och att de hanterats rätt. Hur köttet hanteras efter slakt påverkar också i hög grad ätkvaliteten.
Kalvkött kommer från djur upp till tolv månader gamla. Är djuret yngre än åtta månader är beteckningen ljust kalvkött. Kalvköttets färg har ingen betydelse för ätkvaliteten.
Småskaligt
Totalt finns det ca 21 000 gårdar som har nötkreatur, därav är ca 5 500 mjölkproducenter och ca 12 000 gårdar har dikor. Småskaligheten är slående då nötköttsproduktionens struktur är en avspegling av det svenska mosaiklandskapet. Många lantbruk utnyttjar befintliga resurser i form av betesmarker, åkrar och lämpliga hus för det djurantal som "ryms". Det kombineras med annan lantbruksproduktion, skogsbruk och/eller annan yrkesverksamhet. Förhållandevis få gårdar har nötköttsproduktion som den största produktionsgrenen i företaget. Det finns bara ca 130 gårdar som har mer än 100 dikor och ca 200 gårdar som föder upp mer än 100 tjurar till slakt varje år.
Väldigt många gårdar använder arrenderade (eller hyrda) marker som ofta kan utgöras av många olika fält och ofta på långt avstånd från den egna gården. På så sätt sköter nötköttsbönder markerna i glest liggande byar där det saknas djur och som annars skulle växt igen med skog.
Gräs blir till kött
Förutsättningarna på varje gård bestämmer vilken produktionsmodell man väljer: dikor med försäljning av kalvarna eller egen vidareuppfödning, stutar, ungtjurar, kvigor till rekrytering eller till slakt. Vallfoder är helt dominerande som fodermedel. Gräs och baljväxter kan odlas över hela landet och vatten är aldrig en bristvara. Vallfodret kompletteras till djur som har större näringsbehov med spannmål och proteinfodermedel, t ex raps. Sojaanvändningen är mindre än 1% och håller på att fasas ut till förmån för närodlat protein. All användning av antibiotika och hormoner i fodret är förbjuden enligt lag.
Sojaanvändningen är mindre än 1% och håller på att fasas ut
Under sommaren är 85% av alla nötkreatur i Sverige är på bete. De som vistas inne är unga mjölkraskalvar och en del tjurar som är svårare att klara ute på ett tillfredsställande sätt. Betessäsongen varierar från ca 90 dagar längst i norr till ca 200 dagar i söder. De allra flesta betesmarkerna kan inte användas till annan livsmedelsproduktion, samtidigt som betet gör att alla natur- och kulturvärden kan bevaras och vi får ett vackert landskap.
Kyla bättre än värme
Nötkreatur producerar mycket värme när de omsätter fodret och man använder nästan uteslutande oisolerade byggnader för djuren att vara i vintertid. Annars blir det för varmt och fuktigt. Övervägande delen av djuren går fritt och har fri tillgång till foder. Många låter djuren -framför allt dikorna - gå i rasthagar där de också har utfodringen och de kan välja när de vill gå in i anslutande ligghallar. De djur som är vana att vara ute får en tjock isolerande päls och klarar kyla bra.
